Me, myself and UNF

Idag har jag vart inne i Stockholm, kikade in på kansliet i en knapp timme innan det var dags att lira poker hemma hos Mathias. Kul att vara där för en gångs skull, lite ny miljö och betydligt närmre än ute i Jakan. Visserligen missade man Camillas trevliga sällskap och fantastiska fika, vilket var ne missräkning. Nu bjöd Mathias visserligen på kardemummaänglar och trocadero, så ingen skugga ska falla över honom. Men Camillas bakverk är svårslagna, det är ju bara så.

Själva pokerspelandet däremot var ett nytt bottennapp. Inte nog med at jag åkte ut först, eller ens att jag blev utslagen av Anton som alltid svider lite mer än att bli utslagen av nån av de andra. Nej, bottennappet var att jag gick med på en all-in av Anton redan i tredje omgången och blev utslagen. Hade J-J i par efter turnen och satsade hyfsat bra. Fick med Anton och hade färgdrag på rivern. Fick en färg med fyra ruter på bordet och en 6 på handen. Trodde Anton spelade på ett kungpar och reraisade hans 20 med 40. Då gick han all-in och jag hängde dumt nog med, borde förstått att han satt starkare då. Han hade A i topp på färgen, och jag fick inte vara med mer. Efter ca 10 minuters spel.. Bittert, minst sagt.



Sen satt de andra grabbarna och lirade i typ 1½ timme till. Anton vann efter att ha skrämt David med ett på plötsligt vredesutbrott när de lirade heads up. Cred till honom, han lirar bra.

Men jag måste säga att jag saknade Peters sällskap ikväll. Inte bara för att han och jag brukar kunna hålla varandra sällskap när vi åkt ut först, utan för att det känns som att pokergänget inte riktigt är komplett. Jag saknade Peters lite flummiga och oberäkneliga spelstil och kommentarer när vi lirade. Alla har liksom hittat sin egen roll i vår lilla pokerkvintett (är det fem i en kvintett?) och det märks när någon saknas.