Me, myself and UNF

Igår eftermiddag/kväll gjorde jag en dagsvisit nere i Norrköping för att vara med på min en av mina äldsta och bästa vänner, min gamle vapendragare Lilleman.

Det var en riktigt rolig svensexa, med flera kära återseenden av kompisar man inte sett på flera år och lagom pinsamma och roliga aktiviteter. Tyvärr var jag tvungen att lämna av lite tidigare, då mitt sista tåg från Norrköping hem gick 22.20, men då hade vi varit igång sen kl. 16, så det kändes ändå helt OK att åka då.

När jag sa hejdå till Robban så hade han precis fått återförenas med sin blivande fru Korp, och de båda skulle få gå en "surrealistisk spökvandring" ihop innan det var dags för lite käk. Intet ont anande tog jag bussen mot Norrköping, utan att veta att jag istället för en surrealistisk spökvandring skulle bli utsatt för en surrealistisk tågresa..

Resan gick alldeles utmärkt från Norrköping till Stockholm, där jag bytte till Uppsalapendeln. Jag hade vart lite orolig för anslutningar och sånt på vägen, eftersom det var de sista tågen som gick. men när jag kom på pendeln trodde jag allt var grönt och slappnade av.

Tåget började rulla och jag började plöja Aftonbladet som jag tagit med från X2000. Efter bara ett par minuters färd stannade tåget strax efter Karlbergs station. Jag läser vidare efter att ha fått besked om att vi har fått stoppsignal och snart ska rulla vidare.

När 20 minuter gått så får vi ett nytt meddelande i högtalarsystemet om att en kabel brunnit och de inte vet när vi får rulla vidare. Efter 30 minuter kommer ännu ett meddelande som meddelar att de inte har nån information och inte får tag på ledningscentralen då linjen är upptagen och alla signalsystem kajkat ihop.

Efter en dryg timmes väntan får vi meddelande om att föraren är på väg till andra änden av tåget för att köra det loket med oss tillbaka till stationen, utan mer info. Fullt uppror utbrister bland alla trötta och irriterade människor som säger alla fula ord jag kan tänka mig om SJ och deras förmåga att lösa problem. En stro diskussion utbryter också om huruvida vi ska få ersättningsbussar eller inte.

Väl framme får vi meddelande om att vi ska upp på Klarabergsviadukten där ersättningsbussar ska ta oss till Uppsala. Kruxet är bara.. att vi inte kommer ut! Ingången till centralen är låst, och gångarna försatta med gallergrindar. Vi får besked om att vakter är på väg för att låsa upp, men förbannade som folk är så börjar alla traska runt ut via Arlanda express-ingången för att gå runt stationshuset och ta sig upp på Klarabergsviadukten.

Väl upp på viadukten så står det inga bussar där. Då börjar någon gå bort till cityterminalen för att leta bussar, vilket leder till att alla tågpassagerare likt en stor fårskock invarderar ciytterminalen..

Så småningom har kanske 75% av passagerarna hittat tillbaka till viadukten (resten står och väntar på den sena Swebus express-bussen) då det kommer ersättningsbussar till slut.

Efter nästan 10 minuters väntan utanför bussen får vi till slut gå på och påbörja färden mot Uppsala. 3.30 klev jag av på stationen i Uppsala och tog cykeln hem. 3.40 ramlade jag ner i sängen bredvid Mi, drygt 2½ timme senare än beräknat.

Jag är både fascinerad och förvånad, dels av SJ:s tydligen obefintliga krishanteringsssystem (det är INTE ok att låta passagerare sitta och vänta på ett tåg två minuter från stationen i över en timme, särskilt inte när det inte är knappt några tåg i trafik alls vid den tiden på dygnet.) och dels över hur olika människor reagerar i såna här situationer, och hur en hop människot blir som en enda stor amöba som gör precis som resten av skocken gör utan att tänka efter (t.ex. invadera cityterminalen bara för att en enda person börjar gå däråt).

Hoppas svensexan slutade innan min resa gjorde det...