Me, myself and UNF

Var inne på Sobban nyss för att kolla av mailen lite mitt i allt målande, spikande och fixande här hemma hos mamma och pappa. Det var rätt lugnt i inkorgen, lugnare än nån gång sen jag blev vald till ordförande tror jag faktiskt. Kanske inte så konstigt när kansliet är stängt och styrelsen färsk.

Sen gick kollade jag runt i de olika mapparna lite för att se om nåt borde svaras på eller så där. Mkt hade hänt och det var skoj att se att debatten om UNF flyter på även på sommaren.

Det som däremot var trist och gjorde mig less och opepp var två saker.

1. Det är mest massa gnäll. UNF är tydligen sämst i världen när det gäller jämställdhet, det var den värsta kongressen ever där bara FS förslag gick igenom och ingen är engagerad längre.

2. Det är precis samma folk som dominerar debatten idag som för två år sen. Var ventilerar våra nya medlemmar sitt engagemang och idéer?

Jag känner mig lite som luften går ur mig och all energi jag har att lägga på UNF försvinner när det bara handlar om hur jävla kasst allt är. Det finns ingen konstruktiv kritik med förslag eller idéer på förbättringar eller förändringar, utan mest gnäll. Klart att allt inte är tipp-topp, och klart att det finns massor med grejer vi kan och bör förändra, man kan allt vara så nattsvart som det utmålas? Inte en chans!

Klart jämställdhetsarbetet måste ta fart, och att vi kan bli mkt, mkt bättre. Men vi har ju tagit en jämställdhetsplan, och frågan lever. Det skulle jag säga att den inte gjorde alls för tre-fyra år sen. Det måste väl ändå vara ett steg i rätt riktning, att vi är medvetna om problematiken och har en plan för hur vi ska förbättra det? Sen tycker jag att det är pinsamt att 70% av talartiden togs upp av killar på kongressen. En utmaning till nästa kongress är att hitta rätt mötesformer för att få fler att ta plats tror jag.

Kongressen hade många brister, som varje kongress har. Men så dålig som en del verkar ha upplevt den håller jag inte med om att det var, och jag har nog inte varit med om nån kongress där så många stora beslut gått en annan väg än förbundsstyrelsens linje eller förslag (vilket jag tycker är bra!). Fältkonsulentsystemet, ombudsfördelningen och förslaget om Motdrag är tre stora grejer som jag på rak arm kommer på där kongressen valde en annan linje än förbundsstyrelsens. Och så tror man att kongressen inte ahr nån makt?

Men det som egentligen gjorde mig less och trött är nog det sista tjatet om att ingen skulle vara engagerad längre. Jag tror helt ärligt att det bara är bull. Jag hatar den frasen. Saker var annorlunda "förr", men var de automatiskt bättre? Jag tror att engagemanget försvinner när man säger att det gör det. Man sprider en känsla av opepp, ungefär som den jag fick nu, och man lämnar det "sjunkande skeppet".

Men grejen är ju den att UNF är så långt från ett sjunkande skepp man kan komma! Engagemanget lever och blossar för fullt! Det finns asmånga skitgrymma UNF:are runt om i hela Sverige som gör bra saker och lever och brinner för UNF. Däremot tror jag inte att Sobernet är det stället som engagemanget visar sig på längre, och det hänger ihop med min andra punkt om att det är samma folk som för två år sen.

Det är inte UNF som är ett sjunkande skepp, det är Sobernet. Sobban är kasst som debattmedium, och inte användarvänligt för en "vanlig" UNF:are. Därför har debatten flyttat till andra ställen, och engagemanget visar sig på andra sätt och andra håll. Vi som hänger kvar på sobernet är det till stor del ett gäng folk som börjar bli eller har blivit för gamla för UNF, och vi sitter och minns nostalgiskt tillbaka på hur fantastiskt det var på EGTYF-lägret 1998. Det jag tror många missar är att för många av de 13, 14, 15-åringar som var i Uppsala nu så var det deras Östersund -98.

Jag vet inte vad min poäng egentligen var, jag ville nog mest säga gnälla lite jag med, men känner att sobernet är fullt så det räcker, och att jag kanske borde negga lite här ibland också.

Fast för att låta lite positivt lysa igenom så måste jag få lyfta fram Anna-Kerstin. Hon är det bästa exemplet på hur det borde vara i debatten. Hon lyfter fram sånt som borde bli bättre, men skriver också med sånt som var bra eller bättre än förut, och på ett sätt som man själv blir pepp och glad av. Go Anna-Kerstin!

Vi andra sobernet-murvlar får se till att ta oss ut i verksamheten, och bli peppade och engagerade igen, istället för att gnälla på sobban. Eller åtminstone lägga ner tjatet om att allt var bättre förr. Ni har nämligen inte mer rätt än de 10 generationerna UNF:are innan er har haft.

Idag är det min första lediga dag efter en intensiv kongress och Almedalsvecka. Nu är planen att jag ska vara ledig de närmaste tre veckorna och ladda om batterierna lite. Jag har lyckats hyfsat bra än så länge, jag har bara kollat mailen två gånger och gjort lite efterarbete från kongress och Almedalsvecka.

Jag började dagen med att bli väckt av min telefon klockan 8, vilket inte var så angenämnt. Men jag får skylla mig själv, jag hade glömt att stänga av ljudet igår när jag gick och la mig.

Men när jag väl vaknade så låg jag kvar i sängen och läste ett tag, har slappat med Mi och kollat på bilder från kongressen. Sen drog vi med oss Martin ut på promenad med Diesal i 1½ timme, vilket var skönt för både skalle och ben. Det har inte blivit så mycket kroppsanvändning de senaste veckorna.



Sen har vi kommit hem, lagat middag i lugn och ro (efter en spontanakututryckning för att hjälpa Anna-Kerstin med hennes trasiga cykellås - operationen misslyckades dock trots både låsolja och 556..)

Nu sitter vi och laddar inför bio ikväll. "Oceans thirteen" ska det bli.

All in all känns det som jag är rätt duktig på att vara ledig. Jag har bara jobbat nån timme idag, och slappat massor!

Kongressen hann knappt sluta innan jag var på väg till nästa äventyr. Igår efter att vi avslutat kongressen och röjt undan i förhandlingslokaler och masslogi så stack jag iväg hem för att förbereda den här veckans uppdrag: Almedalsveckan.

Packade väska, förberedde flygblad, jagade banderoller och fixade en megafon. Kollade upp tåganslutningen och slängde mig i säng vid 23-snåret.

Vi (Jag, Lars och Gaffe) skulle ta 08.00-tåget från Uppsala för vidare anslutning till Visby. Det var då måndagseländet slog till. Först hade sommar-tidtabellen blivit sommar-semester-tidtabell, så tåget 08.00 gick inte i juli. Vi fick ta 08.09-tåget istället, vilket ledde till att vi missade båtbussen med  minuter. Sen skulle vi istället ta pendeln till nynäshamn, och lyckades bomma även den med 2 minuter.

Sen tog vi pendeln till Västerhaninge, för att därifrån ta taxi för att hinna med färjan. Vi hamnade då bakom ett vägarbetsfordon, som gjorde att vi missade incheckningen och därmed färjan med 10 minuter. Så nu sitter vi och håller tummarna för att tre resenärer på nästa färja inte ska dyka upp så vi får deras platser..

Och som det inte räcker har jag glömt att ta med mig min visitkortsbunt. Hoppas det var hela veckans otur och klantighet samlat på en förmiddag, så resten flyter på innan jag får åka hem och vara lite ledig.