Me, myself and UNF

Nu sätter jag mig för första gången och ska blogga utan att i förväg veta vad jag ska blogga om. Det känns spännande.

Det har vart en hyfsat lugn vecka det här, har inte vart iväg på några äventyr alls, så den här veckan har inte årskortet betalat sig. Jag har iofs åkt för kanske 20.000 redan så det känns som att jag inte behöver vara orolig. Jag har hängt en hel del på kansliet och hunnit ta tag i julkursen och komma ikapp med massa mail och annat som legat och möglat på att-göra-listan. Det känns bra. Nu ser man tillochmed ovansidan på min lådhurts för första gången sen jag fick den. Alla pappershögarna är nu sorterade, rensade och nedlagt i hängmappar eller insatta i pärmar. Såhär rent är mitt skrivbord nu




Imorgon är det dags för Budget-FS. Det känns också spännande. Vi har en rätt ordentlig hög med äskningar att ta oss igenom, och det kommer säkerligen ta sin tid. Samtidigt känns det inte alls lika hopplöst som innan budget-AU. Vi har strukit rätt så många grejer, som visserligen var bra många av dem, men inte tillräckligt bra eller billiga för att vi skulle kunna göra de nu.

Men nästan mest av allt så ser jag fram emot att få piska Erik och hans iggisar i innebandy. Innebandyklubban står och väntar vid dörren, och skorna ligger framme på soffan. Skönt med lite fysisk aktivitet för att bryta av allt sittande och tänkande.

Det är bra att vi ska var på samma ställe, hela IOGT-NTO-rörelsen, i helgen. Det borde vi vara oftare. Vi och Junis ska ha möte ihop i mars. I Jokkmokk av alla ställen! Helt galet, men bra! Vi behöver verkligen få igång de där Junis-övergångarna. Då är vi över 10.000-strecket om två år. Lätt.

Det som känns lite svårt inför helgen är att jag inte riktigt vet hur hårt jag ska driva mina linjer. Jag tycker ju och har åsikter om de flesta av äskningarna, men eftersom jag vart inblandad i en hel del av dem och sitter på ett rätt fett informationsövertag så känns det som att jag ska hålla hyfsat låg profil ändå. Samtidigt vill jag ju inte mesa och inte säga vad jag tycker heller. För mina åsikter är ju viktiga. Hemligheten är kanske att se till att inte driva för hårt och se till att släppa fram alla utan att för den skull mörka mina egna åsikter. Sen måste man ju vara lyhörd och öppen för att ändra sig. Phew. Mycket att tänka på.

Men jag tror att en av mina viktigaste uppgifter på mötet är att vara nån form av balans och katalysator, som ser till att allas åsikter kommer fram på mötet så att det inte bara blir några som driver. Inte så lätt som det låter, men jag tror vi fixar det tillsammans. Vi ska köra hela havet stormar varje morgon och eftermiddag har jag tänkt.