Me, myself and UNF

Nyss hemkommen till fädernehemmet i Motala, efter en dagslång resa från den fantastiska ön Gotland och årets Almedalsvecka. En vecka som för mig varit fylld av seminarier, sol, anti-rasist-demonstrationer, kvällsdopp i kalkbrott, utdelande av hundratals vattenflaskor med budskapet "Vin är inte vatten - sänk införselgränserna!", påverkansluncher och nätverkande, nätverkande och mer nätverkande.

Veckan har varit riktigt bra, och det är så sjukt synd att nästa års Almedal krockar med vår egen kongress. Dumt, dumt, dumt, det är ju så bra när vi är med på banan.

Nu är det allafall skönt att vara här. Hemma. I det hem där jag växt upp och bott från att jag var 6 år gammal fram till jag flyttade hemifrån efter gymnasiet. Allt är välbekant och tryggt. Det känns skönt. Mycket i mitt liv förändras, men det här är på något sätt en fast punkt i mitt flängiga liv med flyttar, ständiga tågresor och nya möten med människor hela tiden. Mitt resande och mötande av nya människor minskar ju inte direkt, och då känns tryggheten här hemma extra skön.

Såg för övrigt på Antons blogg att att det idag är exakt ett år sedan jag blev vald till förbundsordförande, på tal om att flänga. Det känns som igår och för ett helt liv sedan samtidigt. Skönt att jag har minst ett år till på mig att försöka driva vår fantastiska organisation framåt. Jag har gjort ett bra jobb under veckan som varit. Det tänker jag fortsätta med nästa vecka, genom att diska på Sommarfestivalen. Vi ses väl där?